21 februari 2013

Roman: "Bonjour Tristesse" av Françoise Sagan


En klassiker är en klassiker, även om den är tunn och läses i pocket. Fast kanske är det just det som lurar mig här. En klassiker. Det måste ju vara bra! Här står jag förundrad och tänker på vad jag läst. Som roman är det inget att yvas för, men visst kan jag förstå att det är en spännande debut att göra för en blott 20-årig författare på 50-talet.

I dagens ögon innehåller handlingen inget skandalöst. Jag förundras möjligen över att pappan var så ung, blott fyrtio år. Nä, det här hänger inte ihop, det känns som en ungdomlig skiss som i skickligare händer kanske hade kunnat bli en bra roman. Här känner jag inga sympatier för någon. Huvudpersonen växlar ställningstagande hela tiden vilket gör att man inte längre förstår henne.

Underligt nog gör jag en parallell till en annan roman, Illusionisten av John Fowles. Vad är kopplingen mellan böckerna? Troligen är det miljön som får mig att se sambandet. Illusionisten utspelar sig i den grekiska övärlden, i en exklusiv villa vilande på klipporna ovanför kusten. "Bonjour Tristesse" utspelar sig på den franska sydkusten, i en hyrd villa högt ovanför stranden. I båda villorna äter man supéer och samtalar med gäster, men jag fascineras mer av miljön i Illusionisten än här. Illusionisten är en roman som inte går ihop på slutet, men detta är en roman som är skissartad redan från början. Men ett tydligt och passande slut har den i alla fall fått.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar