13 januari 2016

Roman: "På den förlorade ungdomens café" av Patrick Modiano

Nu har jag blivit bekant med Patrick Modianos värld, och jag återvänder dit så ofta jag kan. Den här gången ledde mig texten till den förlorade ungdomens café. Den handlar på ett ytligt plan om några existenser som ibland sammanstrålade på Le Condé, ett oansenligt café på någon gata i Paris. Det vore fel att säga att vi lär känna personerna, men vi möter dem en kort stund, ungefär som man möter personer på ett café: man vänjer sig vid deras utseende en stund, man tror till och med att man känner dem lite, men sedan reser de sig och går därifrån och man inser att vi fortfarande är främlingar.
Möten av det slaget som sker i boken händer väl inte längre: personer som träffas slumpvis på ett stamställe, använder smeknamn på varandra eftersom man inte vet det riktiga namnet och inte tycks fast förankrade någonstans. På något sätt blir jag nostalgisk och saknar den eran, trots att jag aldrig upplevt det själv. Mobiltelefonen är otänkbar i en roman som den här.
Omslagsbilden fångar mystiken med boken perfekt. Vem är hon? Jag har läst boken, och jag vet fortfarande inte, troligen lika lite som hennes make, hennes älskare och privatdetektiven som följer i hennes spår...